-

Fan. Det händer så mycket i mitt liv just nu att jag inte vet hur jag ska hantera allt.
Har så mycket jag måste ordna upp. Problem rinner över mig hela tiden.
Tillslut blir det för mycket och då pallar jag inte. Blir som ett litet barn som behöver sin mamma att trösta en.
Jag försöker vara stark, försöker verkligen. Vill inte visa mig svag.
Varje morgon drar jag på mig mitt fejkade leende och skrattar mig igenom dagen med min positiva utstrålning. Ännu en dag avklarad. Yey. Kommer hem, säger glatt att skolan varit bra och att jag mår bra.
Går in på mitt rum, stänger dörren. Ensamhet. Tystnad. Tårarna börjar rinna. Varför jag? Tankarna far iväg.
Sätter på musiken på högsta volym. Försöker drömma mig bort. Drömma mig bort till en tid där jag är lycklig.
Tills verkligheten kommer ifatt mig igen. Hör hur mamma ropar att det är mat. Ställer mig vid spegeln,
kollar på mig själv och tänker, Vem är jag? skakar bort tankarna och torkar tårarna.
Tar mig en titt i spegeln igen, ler och tänker, Jag mår bra.
Sätter mig vid matbordet. Pratar ytligt om hur dagen varit. Fortsätter verka glad. Slippa alla frågor.
Tackar för maten och går upp, in på mitt rum igen. Stänger dörren, sätter mig ner på golvet och dunkar huvudet i väggen. Vad fan är det med mig? 
Tårarna börjar forsa, händerna börjar skaka. Kurar ihop mig. Klockan går. Flera timmar passerar.
Kryper ner under täcket till månljuset som lyser in genom fönstret och når mitt ansikte.
Fantiserar om hur det vore att bo där uppe. I himlen. Verkligheten kommer ifatt mig, igen. 
Tänker för mig själv, Fan vad svag och ynklig jag är. Tårarna börjar rinna. Drar täcket över huvudet. Vill inte se.
Vill bara försvinna. Somnar. Vaknar utav solen som värmer upp mitt ansikte. Ny dag. Ställer mig framför spegeln,
ser två ledsna och vilsna ögon. Ett blekt ansikte. Målar mascara, lager på lager. Ljusa läppar.
Pudrar på, och till sist rouge för att slutföra det hela. Kläder ska på. Helst tighta och aningen utmanande. 
Måste se självsäker och vågad ut. Ler åt min spegelbild och tänker, Ännu en dag ska jag klara. 
Säger hejdå till mamma och går till bussen. Väl inne på bussen hör jag några killar viska, Ey kolla bruden.
Ignorerar. Hoppar av vid nästa hållplats. Ser hur killarna kollar. Jag ler smått tillbaks. Kommer in i skolan.
Spelar med och verkar glad. Stannar tvunget och pratar med folket som kommer fram och hälsar. Ni tror ni känner mig. De kommenterar mina kläder och beundrar mitt utseende. Låt mig va.
De berättar det nya skvallret om den och den. Är det vad ni brukar säga om mig?
Går fram till mina backstabbers till vänner. Låtsas inte veta om hur dem snackar om mig så fort jag vänder
ryggen till. Orkar inte bry mig. Spelar mitt kaxiga, självsäkra jag. Berättar om hur fet festen i fredags var.
Fastän att jag aldrig gick dit. Lektionen börjar om 10 minuter. Säger att jag har ont i magen och går hem.
Orkar inte. Jag klarar inte en dag till. Ligger redan efter i allt. Skolan kommer gå åt helvete. Meningslöst att gå dit.
I bussen påväg hem känner jag hur tårarna tränger bakom ögonlocken. Inte än.
Kroppen börjar skaka. Måste komma hem först. Väl hemma öppnar jag dörren och ropar hallå. Inget svar. Skönt.
Hinner inte in på mitt rum förrän tårarna forsar. Ska det här aldrig ta slut?
Av ren reflex slår jag allt vad jag orkar med knytnäven i väggen. Det kändes bättre. 
Går ut på balkongen och tittar ner på vägen där alla bilar kör förbi. Tänk om jag råkar ramla ner.
Tänk om jag råkar ställa mig på kanten så foten glider. Det hade ju setts som ett misstag. Det var inte meningen.
Går in igen. Ställer mig i duschen. låter vattnet rinna över mig, sätter mig ner gråtandes. Vad är det som händer med mig?